Igår kväll när jag for till badhuset på motionstiden 19.30-21.00 insåg jag snabbt att jag helt förträngt att "motionstiden" är en "mystid". 19.30 släcker dom nämligen lysrören i taket och runt bassängkanten tänds levande ljus. Som om det inte vore nog är det ballader i högtalarna och alla simmar i och med det ordentligt mycket lugnare. Jag var trött och nedstämd redan innan jag for till badhuset och det blev inte bättre kan jag säga. Simmade dock den halvtimme jag i förväg bestämt men sedan i bastun kände jag att tårarna brände.
Vet inte exakt vad som är den utlösande faktorn just på träning att jag lätt blir ledsen. (Har rymt från träningspass tidigare också när tårarna bränt.) Kanske är det, som andra försöker gissa sig till, att spänningarna i kroppen släpper. Kanske är det att jag får ensamtid. Har möjlighet att släppa fram bortstoppade känslor. Kanske är det bara det faktum att jag är trasig. Kanske känner jag mig bara riktigt orättvist behandlad av livet. När jag ska tvingas fungera bland andra så gör jag inte det. Vem är jag när jag inte kan gömma mig bakom min familj?
Det vore fint om lille E fick komma tillbaka till oss så att jag kunde få fungera igen. Fixa det nu. Visst är det fortfarande bara en jäkla mardröm som jag snart ska vakna upp ur? Imorgon sitter det tre underbara söner och äter frukost med mig. Som det borde vara. Visst?
♥
Massor med ♥♥♥
SvaraRaderaLivet ÄR skitorättvist
Visst borde tre fina pojkar sitta vid bordet
Jag kan inte förstå varför det blir som det blir- och vem man ska ställa till svars...Jag önskar jag visste- men vad jag vet är att du är stark och svag och glad och ledsen och en underbar mamma och fru och tänk att allt det där är du/orkar du vara trots allt. Det är nånting det!
Det är nånting trots allt ♥ fina du.
Radera