I onsdags fick jag med tandpetare spärra upp mina ögon för att kunna sätta mig på tåget kl 06.00 mot storstan och en seminariedag om sorg. Mycket värdefull dag på flera olika sätt. Värdefullt att få se andra människor som lever med stora sorger som fortfarande står på benen och att öppet och naket få prata om sorg och hur överjävligt allt kan kännas, saker som är omöjligt att prata om med människor som står utanför sorgbubblan. Det var en mycket bra föreläsning med två herrar välinsatta i sorg, en som arbetat som sjukhuspräst väldigt länge och en psykolog som mött många vuxna och barn i sorg. Med mig från dagen fick jag många insikter om min egen sorg och en påminnelse om hur viktigt det är att fortsätta bearbeta även om det gör ont! Att lägga locket på när det gör för ont kan bli ytterligare en förlust då man inte får tillgång till det som hänt och inte kan bli ett med sitt nya jag. Ett jag som i en stor sorg blivit utan identitet, utan mening. De gav mig även viktig information om hur mina barns sorg efter sin bror kan se ut i framtiden och dessutom en påminnelse om att inte lyssna på omgivningen när de har åsikter om min sorg.
Det jag tror att många i omgivningen inte förstår är att sorgen inte är en sorg för det som hände utan att det är en sorg varje dag för att som skulle ha varit. Sörjer att han dog, att han fortfarande är död och inte kommer tillbaka idag heller, inte kan få en godnattpuss kväll heller, att han aldrig kommer lära sig gå, spotta ut maten, börja dagis, få ta körkortet eller gifta sig, det blir insikt på insikt - sorg på sorg som omgivningen aldrig kommer eller kan förstå.
♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar