Ett steg upp, två steg ner

Jag har känt en stor klump i magen att börja att söka jobb på lasarettet igen. Ingen ifrågasätter det, inte ens arbetsförmedlingen. Har kört dit ofta och suttit i bilen utanför, tittat upp mot rummet där jag och E var tillsammans, det stora skrämmande huset med mörka källarvåningar, funderat hur det skulle gå att jobba där igen. "Aldrig" har jag tänkt med tårarna rinnande. För 2½ år sedan, bara veckor innan jag slogs i spillror, jobbade jag på lasarettet. På väg in till jobbet kunde jag spana upp mot glädjevåningen BB. Jag jobbade då tillsammans med en person som jag i måndags mötte. Hon ifrågasatte min rädsla för lasarettet och pratade om huset i allmänhet med mig och lät mig förstå att många har förståelse för mig om jag reagerar annorlunda. Jag känner fortfarande en stor klump i magen bara jag tänker på lasarettet men i samtalet med henne kände jag att jag ändå någongång kanske är tillbaka där och jobbar.